Polsk-sovjetiska kriget 1919–1921 - pussel på nätet
Polsk-sovjetiska kriget 1919–1921
Polsk-sovjetiska kriget (februari 1919–mars 1921) var ett krig startat av det nybildade Polen, mellan å ena sidan Ryska socialistiska federativa sovjetrepubliken (Sovjetryssland) och Ukrainska socialistiska sovjetrepubliken och å andra sidan Andra polska republiken och Ukrainska folkrepubliken, vilka var fyra nya stater bildade efter första världskriget. Polsk-sovjetiska kriget var ett resultat av de krigförande parternas önskan att utöka sina territorier och sitt inflytande över dem. Polen, som nyligen hade återupprättats genom Versaillesfreden efter att ha varit delat sedan 1700-talet, försökte säkra områden man förlorat vid tiden för delningarna; sovjetrepublikernas syfte var att ta kontroll över områden som tillhört det ryska imperiet innan den tyska invasionen under första världskriget. Frågan om vem som segrade är ett tvisteämne. Polackerna hävdade att de framgångsrikt försvarat sin stat, medan sovjetrepublikerna hävdade att de avvärjt en polsk invasion av Ukraina och Belarus, vilket de såg som en del av den utländska interventionen i det ryska inbördeskriget.
Gränserna mellan Polen och Sovjetryssland hade inte definierats i Versaillefördraget och efterkrigstidens händelser skapade kaos: den ryska revolutionen 1917, sönderfallet av de ryska, tyska och österrikiska imperierna, det ryska inbördeskriget, centralmakternas tillbakadragande från östfronten, och försök av Ukraina och Vitryssland att säkra sin självständighet. Polens statschef, Józef Piłsudski, kände att tiden var mogen för att expandera så långt österut som möjligt, för att sedan inrätta en polskledd federation (Międzymorze) bestående av flera stater i resten av Öst- och Centraleuropa som ett bålverk mot den tyska och ryska imperialismen som skulle kunna återuppstå. Under tiden såg Lenin Polen som den bro som Röda armén skulle behöva passera för att hjälpa Tysklands kommunistiska parti och andra europeiska revolutionära rörelser.
År 1919 hade polska styrkor tagit kontroll över stora delar av västra Ukraina, efter att ha gått segrade ur det polsk-ukrainska kriget. Västukrainska folkrepubliken under ledning av Jevhen Petrusjevytj hade misslyckats med att skapa en ukrainsk stat på områden som både polacker och ukrainare gjorde anspråk på. Samtidigt försökte Symon Petljura i den ryska delen av Ukraina försvara och stärka den Ukrainska folkrepubliken, men då bolsjevikerna började få övertaget i det ryska inbördeskriget, började de att avancera västerut mot de omtvistade ukrainska territorierna vilket resulterade i att Petljuras styrkor drog sig tillbaka till Podolien. I slutet av 1919 hade en tydlig front bildats då Petljura beslutat sig för att alliera sig med Piłsudski. Gränsdrabbningar eskalerade till öppet krig efter att Piłsudski gjorde ett större anfall längre österut i Ukraina i april 1920. Den polska offensiven möttes av till början av en framgångsrik motattack från Röda armén. Den sovjetiska operationen drev de polska styrkorna tillbaka västerut hela vägen till den polska huvudstaden, Warszawa, medan den provisoriska regeringen i Ukraina flydde till Västeuropa.
Samtidigt gjorde de sovjetiska truppernas framryckning till de tyska gränsområdena att västmakternas drogs mer in i kriget. Vid midsommar verkade Warszawas fall vara nära förestående, men i mitten av augusti vände det igen då de polska styrkorna uppnådde en oväntad och avgörande seger i slaget vid Warszawa. I kölvattnet av den polska framryckningen österut begärde den sovjetiska sidan fred och kriget avslutades med en vapenvila i oktober 1920. Ett formellt fredsavtal, freden i Riga, undertecknades den 18 mars 1921 och därmed delades de omstridda territorierna mellan Polen och Sovjetryssland upp. Kriget avgjorde i stort den sovjetisk–polska gränsen för perioden mellan världskrigen. Mycket av de territorier som överläts till Polen i Rigafördraget blev en del av Sovjetunionen efter andra världskriget, när Polens östra gränser omdefinierades av de allierade i enlighet med den brittisk-ritade Curzonlinjen.
